Iran konfiskerar Shirin Ebadis fredspris

P1000138 P1000102

I mars, detta år, träffade jag en fantastisk kvinna. Hon heter Shirin Ebadi och har blivit tilldelad Nobels Fredspris för sitt arbete för mänskliga rättigheter och kvinnors rättigheter i Iran.

Nu har Iran konfiskerat Ebadis fredspris. Detta är inte första gången som myndigheterna i Iran har behandlat Ebadi på detta sätt – tidigare arbetade hon som domare (var den första kvinnliga domaren i Iran) tills myndigheterna tvingade henne att lämna sin post.

Shirin Ebadi kom nästan aldrig till PeaceJam eventet i England, där jag träffade henne för andra gången. Hon kom, trots att myndigheterna precis innan hade beslagtagit alla hennes journaler på alla de människor som hon hjälpte med juridisk hjälp. Fast Shirin verkar inte ge upp så lätt. Utan hon dök upp i England, för att inspirera ungdomar till att inte ta saker och ting för givet. Till att inte ta mänskliga rättigheter för givet. Till att inspirera ungdomar till att agera.

Nu har de tagit hennes fredspris. Dock tror inte jag att detta kommer att få Shirin att sluta kämpa för mänskliga rättigheter. Hon kommer inte sluta att hjälpa människor i Iran och andra länder, vars rättigheter blir kränkta varje timme, varje dag.

Precis som Norge, måste även Sverige agera. Norge har kallat Irans chargé d’affaires upp till norska UD för att ta emot en kraftig norsk protest. Det minsta Sverige bör göra är att göra likadant.

Du kan läsa mer om detta här och här.

Annonser

Vi tiger medan Tjetjenien styrs av en Envåldshärskare

Ni kanske undrar varför jag skriver så mycket om just Tjetjenien, när det finns så många andra platser i världen där mänskliga rättigheter ej respekteras. Kanske för att jag anser att det har glömts bort. Kanske för att när jag i skolan, så fick vi aldrig läsa om kriget i Tjetjenien. Jag visste inte ens att det fanns ett område som hette Tjetjenien. Och det är nog därför jag inte kan sluta skriva om alla hemskheter som pågår i detta område, där hundratusentals människor har dött – utan att resten av världen verkligen har uppmärksammat detta.

Vi säger så fint, att vi arbetar för demokrati och för alla människors lika värde och rättigheter. Men tydligen så är det okej att världen blundar när människor lider, blir diskriminerade eller ifråntagna sina rättigheter när Ryssland har ett intresse i området. Då ska världen tydligen ignorera det som pågår.

Inte nog med att världen var tyst (eller i alla fall inte sa ifrån skarpt och införde sanktioner) under de två krigen i Tjetjenien, men nu fortsätter man tiga. Detta trots att ju mer man läser om Ramzan Kadyrov, presidenten i Tjetjenien, så blir man mörkrädd. Jag har länge vetat att han har tigrar som husdjur och är en brutal människa… men när man läser om hur Kadyrovs ord är lag i Tjetjenien och att kulturen kring Kadyrov påminner om Stalins dito samt att hans ansikte syns överallt i Groznyj på jättetavlor. Sedan två år tillbaka är han envåldshärskare i denna lilla ryska delrepublik med en miljon invånare.

Än värre är den anklagelse som riktas från människorättsorganisationer: att Ramzan Kadyrov har ett privat fängelse i palatsets källare, där han i egen hög person »tar hand« om fångarna.

Men vart är kritiken från resten av världen? Existensen av någon slags demokrati och mänskliga rättigheter verkar inte synas till i Tjetjenien. Kadyrov kommer att fortsätta härska över folket i Tjetjenien tills den dag Putin säger ifrån – vilket betyder att vi måste sätta press på Putin. För just nu verkar Putin vara nöjd med sin “marionettdocka” i Tjetjenien – vilket vi bara kan inte tillåta. Vi måste börja agera. Vi kan inte bara se på medan demokrati och mänskliga rättigheter suddas ut från ett område som för varje dag kontrolleras allt mer av envåldshärskaren Ramzan Kadyrov.

Läs även denna artikel.

Engagemang kan engagera

En gång har det hänt mig, att jag har träffat någon som har talat såååå passionerat om sin sak, att jag ville börja engagera mig bara för att det personen sa var så mäktigt.

Denna vecka fick jag uppleva själv, hur mitt engagemang faktiskt kan engagera andra. Innan har jag aldrig tänkt på att mitt engagemang, faktiskt kan få andra till att börja engagera sig. Jag har hoppats…men aldrig trott att det var möjligt.

Jag satt och pratade om att MAN KAN FAKTISKT PÅVERKA, även om man inte är statsminister, nobelpristagare eller kändis. Utan att du och jag, vi kan faktiskt påverka. Jag började tala om vad jag hade gjort på gymnasiet, efter att ha blivit sååå arg över en sak, och hur jag inte kunde sluta förrän någonting hade skett. Jag pratade även om en fråga som jag blivit otroligt upprörd och arg över de senaste månaderna…. och, “det lyste så i mina ögon hur engagerad jag var i detta – vilket får mig att vilja kämpa och engagera mig också” -  sa personen som jag hade suttit och pratat med.

Så… brinner du för något? Tycker du att något är fel? Tig inte om det. Berätta om det för andra. Var inte förvånad ifall ditt engagemang kan få andra till att engagera sig också!

Kritiken mot Ryssland måste bli skarpare

Jag ler. Jag är nämligen inte den enda som vill att Sverige bör vara skarpare i sin kritik mot Ryssland och bristen på mänskliga rättigheter i Ryssland och Tjetjenien.

Bland annat har över hundra ärenden behandlats av Europadomstolen. Ärenden som gäller grova människorättsskränkningar. I nästan samtliga har Ryssland fällts. Europadomstolen har lyckats fastställa vem som burit ansvar för övergreppen i de flesta fallen, dock kan inte Europadomstolen lagföra enskilda individer utan detta måste ske i rysk domstol.

Dock har inte de som har varit ansvariga för grova människorättskränkningar blivit ställda inför rätta i Ryssland. Inte ens i de fall när de misstänkta tros ha begått krigsförbrytelser.

Verkställandet av Europadomstolens domar övervakas av Europarådets ministerkommitté, där utrikesminister Carl Bildt representerar Sverige. Vid ett flertal tillfällen har kommittén att Ryssland inte gjort tillräckligt för att verkställa domarna. Utan några resultat.

Därför håller jag med Robert Hårdh och Martin Uggla när de skriver

“Vi anser att det nu är dags att skärpa tonen och ställa tydligare krav på den ryska statsledningen. Det räcker inte att som tidigare i vaga ordalag uppmana till respekt för Europadomstolen. Istället bör man utgå från de konkreta fakta som finns och formulera kraven därefter.”

När det kommer till människorättskränkningar så kan vi inte bara stå bredvid och se på. Sverige måste skärpa tonen mot Ryssland, visa världen att detta inte är okej.

Ryskt dödsstraff kan återupptas

I Amnesty rapporten ”Dödsdomar och avrättningar under 2008” framkommer det att en majoritet av världens 192 länder inte längre använder dödsstraffet. 138 länder har avskaffat straffet i lag eller praktik. Av de 59 länder som fortfarande har straffet inskrivet i lag genomförde bara 25 av dem avrättningar under 2008.

Det verkar tyvärr, som att de 25 länderna som genomförde straffet förra året, kommer att få sällskap av ytterligare ett land. Ryssland.

Imorse kunde jag, i tidningen 18 minuter, läsa att Ryssland kan återuppta dödsstraffet. Hela dagen har jag gått och tänkt på detta, och blivit argare och argare. Varför? Därför att dödsstraff, precis som Lise Bergh skriver, “är en människorättskränkning liksom ett symptom på en våldskultur. Att stater tar livet av en medborgare kan aldrig godtas.”

Vi måste kämpa för att dödsstraffet ska avskaffas. Ryssland har de senaste 13 åren avstått från att tillämpa dödssstraffet, trots att straffet finns inskrivet i rysk strafflag. Opionsundersökningar visar numera att mellan 65-74 procent av den ryska befolkningen är för att man återupptar dödsstraffet, vilket utfördes tidigare i Ryssland, med pistolskott i nacken.

Bara för att 138 länder har avskaffat dödsstraff så kan vi inte nöja oss med det. Vi ska inte vara nöjda förrän den dag dödsstraff ej längre existerar.

Ler igen. Människorättsaktivist frisläppt

Igår ville jag uppmärksamma att den tjetjenske människorättsaktivisten Arbi Chatjukajev har blivit gripen av tjetjensk säkerhetspolis. Då vice premiärministern i Tjetjenien har jämställt MR-aktivister med terrorister.

Nu har jag fått veta att Arbi Chatjukajev har blivit frisläppt. Kalle Kniivilä skriver på sin blogg att detta beror ”kanske på grund av publiciteten.”

Så nu ler jag igen. Jag är fortfarande förbannad dock över att Sverige och världen inte har gått emot vice premiärministerns uttalande om MR-aktivister. Men tack vare att Svenska Freds, bloggare och andra organisationer uppmärksammade Arbi Chatjukajevs gripande, så kunde inte man inte tysta ännu en människorättsaktivist.

Människorättsaktivist tystas och världen tittar bara på

Om människorättsaktivister tystas, så borde världen säga ifrån. Visa att det inte är acceptabelt. Det är svårt att le när människor som hjälper andra blir tystade.

Sedan Anna Politkovskaja mördades har flera människorättsaktivister blivit mördade. Ett pressmeddelande från Svenska Freds den 5 november rapporterar att tjetjensk säkerhetspolis har fört bort den tjetjenske människorättsaktivisten Arbi Salambekovitj Chatjukaev.

Jag uppmärksammar detta, därför att världen är tyst och jag vill att fler ska förstå det allvarliga i vad som sker just nu.

I pressmeddelandet från Svenska Freds uppmärksammar man även att tjetjeniens president Kadyrovs närmaste man Adam Delimchanov har nyligen uttalat sig mycket hotfullt mot MR-aktivister i Tjetjenien och jämställde dem med terrorister och sa också att de skulle behandlas därefter.

Alltså, enligt Delimchanov är alltså MR-aktivsten Arbi terrorist. Arbi arbetar för den tjetjenska människorättsorganisationen Tjetjeniens mödrar som söker efter spårlöst försvunna och ger social och juridisk hjälp till anhöriga till försvunna från de båda Tjetjenienkrigen.

Och världen tiger.

Jag håller med det som Svenska Freds ordförande Anna Ek skriver på sin blogg:

”svenska UD [måste] vända sig till sina ryska kollegor för att be om en förklaring till det som nu händer. Det är oerhört viktigt att markera att omvärlden känner till gripandet för att därigenom minska risken för att Arbi dödas.

Låt det INTE bli så att ännu en människorättsaktivist tystas ner för gott.”

Börja le redan idag

Jag är en engagerad person. Jag är en driven person. Jag blir ibland förbannad. Jag är oftast glad.

Jag beundrar engagerade, drivna, passionerade människor som arbetar för en värld utan våld och krig.

Däremot förstår jag inte de som BARA klagar och inte agerar själva. Men framför allt så förstår jag inte hur man klaga på saker och ting, inte göra något åt saken och sedan alltid vara sur. Hur ska världen bli en bättre plats om människor går omkring och surar hela tiden?

Jag bestämde mig för att börja blogga för att fler ska inspireras. För att fler ska ta initiativ till en bättre värld. För att fler ska förstå att man kommer längre med ett leende.

Så börja le. Redan idag.