Puh. Idag kan jag pusta ut. Jag har kommit igenom första urvalet i processen till att få en praktikplats inom EU Kommissionen. Fick beskedet idag, och det var en stor lättnad att läsa att jag har tagit mig till nästa urvalsprocess.
Det var över 9000 personer som hade sökt. Nu är vi 2500 personer kvar. Endast 600 personer blir antagna. Jag vet. Oddsen är emot mig. Nu gäller det bara att hålla tummarna.
När jag pluggade så försökte min professor flera gånger förklara, med och utan inlevelse och ibland på ryska och ibland på engelska, ryssarnas uppfattning av demokrati. Frihet. Folkstyre. Alla lika inför lagen. Tryck- och Yttrandefrihet. Inget av dessa begrepp verkar vara de som ryssarna själva skulle förknippa demokrati med. Utan precis som min professor förklarade, och som man idag kan läsa om i DN så förknippas demokrati med kaos och anarki i Ryssland.
Kanske var det därför som Putin lovade när han efterträdde Jeltsin att han skulle införa lag och ordning och stärka statens makt.
Jag tycker det är intressant hur Fredrikson beskriver hur smart Putin var/är, till skillnad från kommunisterna då ”Putin lät ’den personliga friheten’ från 90-talet vara kvar, medan han utplånade den politiska friheten. Kommunismen var emot alla former av frihet.”
Faktum är trots allt att under Putins styre har Ryssland gått alltmer åt en mer auktoritär riktning, och kanske är det då inte så konstigt att svenska ledare börjar prata om att det svenska försvaret måste stärkas även på hemmaplan, och inte bara finnas till för att kunna skickas iväg på internationella uppdrag.
Dock bör även något positivt nämnas. Sedan Medvedev kom till makten har Ryssland förbättrat sina relationer med omvärlden en hel del. Fortfarande är det oklart hur mycket Putin egentligen styr, men Medvedev har i alla fall en mer modern omvärldssyn och diplomati än vad Putin har haft och har.
Tyvärr tror jag att Medvedev och hans mer moderna visioner inte kommer att få särskilt stort genomslag i Ryssland. Utan Ryssland ser ut att fortsätta i samma spår, där frihet handlar om att välja hur mycket vodka man vill dricka men att man inte får särskilt, om någon, politisk frihet.
Intressant? Läs då opendemocracy:s analys gällande medvedev, DN och SVD.
…och vill visa er uppskattning så får ni gärna köpa boken “Daterat Moskva” av Stig Fredrikson och gömma den i min skrivbordslåda på jobbet så att jag blir superförvånad och överraskad en dag då jobbet känns tungt.
Boken finns på min lista över böcker som jag önskar läsa före eller efter 19 september, det vill säga när jag har tid. Någon som har läst den? Är den bra?
Mer om boken och fler tips på liknande böcker ges på bloggen demo.se
För nästan 16 år sedan medlade Ryssland, tillsammans med OSSE:s Minsk Grupp, fram en vapenvila i Nagorno-Karabakh. För nästan ett år sedan lämnade jag in min dissertation (herregud vad tiden går fort) där jag använde konflikten som ett av mina exempel för att diskutera OSSE:s konflikthantering. Tidigare idag öppnade vallokalerna i Nagorno-Karabakh och trots att några valobservatörer har rapporterat att valet har gått som det ska, att inga klagomål från kandidater eller väljare har inkommit, så behandlar EU dagens val som en “icke-händelse”.
Jag är inte förvånad. Det är sällan som man numera kan läsa om det som pågår i denna konflikt. Nästan som att världen hanterar Nagorno-Karabakh konflikten som en “icke-konflikt”.
Dock måste vi komma ihåg att vapenvilan som medlades fram 1994 inte löste konflikten. Utan den skapade istället ett tillstånd i Nagorno-Karabakh där det inte är krig, men det är inte heller fred.
Anna Matveeva skriver för the guardian och undrar om inte detta tillstånd är på väg att förändras. Och det verkar troligt, åtminstone efter det som Azerbaijans försvarsminister “spoke in February of the growing likelihood of a "great war" with Armenia.”
Intressant? Läs mer om Nagorno-Karabakh konflikten på DN, wikipedia, en rapport gällande medlingsförsöken i konflikten.
Hjälporganisationers insatser och militära insatser i ett konfliktdrabbat land har kanske samma mål – att skapa fred och en tryggare plats att leva på – men har väldigt olika verktyg för att nå målet.
Idag på SVDs brännpunkt så uppmärksammar Läkare utan gränsers generalsekreterare Dan Sermand hur både NATOs generalsekreterare och Sveriges försvarsminister Sten Tolgfors pratar om en gemensam agenda och ökat samarbete mellan militären och hjälporganisationer. Jag håller med Sermand som skriver hur viktigt det är att hjälporganisationer inte kopplas ihop med militär strategi av just samma skäl: då förlorar hjälporganisationerna sin neutralitet och oberoende, vilket kan innebära att vid de tillfällen militära insatser ej tillåts så kommer inte heller hjälporganisationer att släppas in.
Läs gärna det Sermand skriver. Mycket intressant läsning!
I SVD idag kan man läsa om de 22 männen som har styrt Sverige de senaste 100 åren. Vad som, enligt mig, är betydligt intressantare är att under dessa 100 år så har inte hatet mot politiker inte förändrats. Karl Staaff “blev bespottad på gatan av de som inte delade hans uppfattning” och nyligen blev en ung tjej hotad på grund av sitt engagemang i ett politiskt ungdomsförbund.
Intressant eller kanske sorgligt är när man läser en rapport från säkerhetspolisen där de upplyser om hur undersökningar från bland annat Sveriges kommuner och landsting “har visat att en relativt stor andel av de förtroendevalda på lokal och regional nivå har blivit utsatta för hot eller känner sig hotade.”
Oavsett om det handlar om att vara statsminister eller ung och engagerad, så måste vi arbeta mycket mer aktivt för att detta hat mot människor som inte delar ens åsikter suddas ut. Självklart ska man få tycka att en annan persons åsikter är fel – men att påpeka hur man tycker åsikten är fel genom trakasserier, hot och kanske till och med våld är helt fel.
Kanske borde frågan vara varifrån detta politikerförakt kommer ifrån? Eller fråga oss ifall samhället har gjort någonting fel när det finns människor som tydligen inte kan respektera att andra människor har andra åsikter än en själv.
Jag tror det är viktigt att vi ställer oss själva dessa frågor, funder och diskuterar dem. För om risken är stor att man blir hotad ifall man aktivt engagerar sig i politiska frågor, ja vem kommer då i framtiden att vilja engagera sig? Om vi inte tar detta hatet mot politiker på allvar, då kommer man nog tyvärr om 100 år att återigen komma till slutsatsen att detta hat mot politiker fortfarande finns.
I två veckor har folkrörelser, organisationer och över 184 länder samlats i New York för en konferens om kärnvapennedrustning samt hur man ska förnya ickespridningsavtalet, det så kallade non-proliferation treaty, NPT.
Det är halvtid. Nu stängs dörrarna. Nu får alla icke-diplomater åka hem för nu fortsätter diskussionerna bakom stängda dörrar. Dock finns det en rädsla för att det ska gå lika illa som sist, 1995 när man inte kunde komma överens om globala nyckelnedrustningsfrågor.
Denna gång så vill majoriteten av de länder som deltar på konferensen. Rebecca Johnson rapporterar: “They want to ensure that this time the NPT outcome has direction, accountability and muscle, and does not end up as disregarded or repudiated”.
Tyvärr så ifrågasätts en del länders motiv och vilja till att nedrusta. USA är ett av dessa länder. I fredags så skickade nämligen Obamaadministrationen ut nya START till senaten för ratificering. Ihop med denna skickades även en rapport ut som bland annat handlar om hur USAs kärnvapen ska moderniseras och att cirka 80 miljarder dollar kan komma att investeras i moderniseringsändamål.Jag tycker att Emma Rosengren gör rätt som ifrågasätter detta: “Det är orimligt att investera i moderniseringar om det är nedrustning man vill se.”
Samtidigt som “a growing number of governments are arguing that the missing link between Obama’s Prague vision and the practical fulfilment of the disarmament obligations in the NPT is a negotiated treaty to ban nuclear weapons altogether.”
Fast samtidigt får vi inte glömma dagens stora händelse som ändå måste anses vara positiv, nämligen att Turkiet och Brasilien har lyckats få till en uppgörelse uppgörelse med Iran om hur Iran ska få tillgång till medelanrikat uran men som inte är tillräckligt anrikat för att kunna använda till vapen. Mer om detta kan du läsa om här, här och här.
Nu har jag upptäckt att det är superlätt att påverka diplomaterna borta i New York. Gå in här, fyll i formuläret och skriv till Sveriges FN ambassadör och brevet kommer att lämnas över snarast, där på plats!
TAKE ACTION! Gå in här och skriv till Sveriges ambassadör!
Det är dags för världens länder att inse att världen är en bättre plats utan kärnvapen!
Idag är det deadline för Sverige om vi vill säga upp det militära avtal som Sverige och socialdemokraterna tecknade 2005 med Saudiarabien. Dock menar nuvarande försvarsminister Sten Tolgfors(m)att det skulle sända ut “fel signaler” om man avbryter avtalet med diktaturen Saudiarabien som enligt UD har ”betydande brister” när det gäller mänskliga rättigheter. Men precis som Mark Klamberg påpekar i sin blogg så bör inte Sverige exportera vapen till länder som grovt bryter mot de mänskliga rättigheterna.
Fråga: Hur kan Sverige skicka ut fel signaler om man väljer att bryta ett avtal med ett land därför att landet inte respekterar medborgliga fri- och rättigheter?
När ska humanitära skäl prioriteras framför till exempel ekonomiska fördelar, som jag antar är ett stort skäl till varför Sten Tolgfors väljer att förnya detta samarbete med en diktatur där politiska partier ej är tillåtna, dödsstraff tillämpas och yttrandefriheten är mycket begränsad.
Tolgfors säger att “…det här handlar om att om vi skulle säga upp avtalet så skulle det vara samma sak som att säga till dem att sluta lyssna på Sverige för att vi har tagit aktivt avstånd från er.”
Fast då tycker jag ändå att det är dags för vår försvarsminister att lyssna till exempel på Anna Ek som säger “att samarbeta militärt med diktaturen Saudiarabien är inte förenligt med svensk utrikespolitik och innebär en legitimering av regimens brutala förtryck.”
Cirka tre timmar kvar innan det svenska militära avtalet automatiskt fortlöper med Saudiarabien. Sten Tolgefors, det är fortfarande inte försent utan du kan säkert få avtalet stoppat om du gör några telefonsamtal.
Dags att agera, Sten Tolgefors!
Intressant? Hjälp då till att sprida att förlängningen av detta avtal inte är okej!
Minst åtta timmar om dagen arbetar jag ihop med människor som brinner för att göra samhället bättre och det är mitt jobb att underlätta för dem i sitt engagemang.
De senaste veckorna har det dock blivit mer än åtta timmar om dagen och energin har sakta men säkert försvunnit och därför valde att jag att ta en paus från bloggandet.
Utan energi är det svårt att engagera sig, oavsett hur mycket man än vill. Nu känner jag dock att jag är tillbaka. Energin är åter och inte minst viljan. Något som inspirerar och ger en krafter är att under min frånvaro från bloggvärlden har fyra svenska organisationer gått ihop och startat bloggen http://skrotakarnvapen.blogspot.com/
Mindre glad blev jag den 9 maj när Ryssland hade en maktdemonstration vid firandet av andra världskrigets slut och man stolt visade upp tusentals soldater, missiler och stridsfordon.
A peaceful world?
Nej. Långt ifrån.
Just därför måste jag och även du fortsätta kämpa vidare.
I USA sprids nyheten som en löpeld. Två tredjedelar av senaten uppmanar nu Obama-administrationen till att tänka om gällande sin position angående förbjudandet av landminor. Äntligen! Äntligen börjar även resten av amerikanarna att förstå varför de flesta länder i världen har gått samman och skrivit under ”a treaty to ban landmines”, ett initiativ som till och med belönades med Nobels fredspris 1997.
Så här skriver bloggen Senatus om utvecklingen:
”The pressure from Congress leaves the White House in an awkward position as it tries to navigate between Obama’s desire to work closely with allies on security issues such as nuclear disarmament, while at the same time listening to advisers at the Pentagon, many of whom are leery of such campaigns.”
Humanrightswatch tror till och med att USA kommer att skriva under redan i år. Steve Goose har helt rätt när han säger att ”Joining the treaty is the right thing to do from both a humanitarian and a military perspective.”
Över 158 länder har skrivit under att de inte kommer använda, förvara eller tillverka landminor. Dags för USA att också skriva under, samtidigt som vi i Sverige måste fortsätta kämpa för att få den svenska regeringen till att ratificera avtalet. Att säga att vi ska sluta använda landminor är inte tillräckligt, handlingar är det som räknas!
….precis som Jody Williams (bilden) säger när hon åker världen runt och pratar om problemet med landminor.
