I Sverige gäller mänskliga rättigheter inte alla

Jag drivs av en syn på världen där mänskliga rättigheter faktiskt är en rättighet och inte bara något som är nedskrivet på ett papper. Därför är det fruktansvärt att människor som är i Sverige idag inte kan få vård av anledningen att de är papperslösa. För av någon anledning vill vi i Sverige titta på ett pass istället för att se en människas behov av vård.

Jag blev glad när jag därför kunde läsa i DN om hur även de beskriver situationen för papperslösa människor. Ju fler som tar upp detta och problemet uppmärksammas, så ökar möjligheterna för att få till en förändring. Att få vård när man är sjuk är en mänsklig rättighet och bör vara en rättighet även i Sverige!

Därför har jag valt att skriva under namninsamlingen “Ge papperslösa rätt till vård.” Du borde också skriva under namninsamlingen.

Intressant? Läs då andra som skriver om papperslösa och vård: Christoffer Fagerberg, Adam Cwejman, Eric Wahlberg,  Kristina Palmgren,

Annonser

Tjetjenien inget hett ämne vid ICCEES 2010

P1000709

Inledde dagen med seminariet “Russia as a great power: National identity, role expectations and consequences for behaviour” med bland annat John Russell, Bo Pettersson och Helena Rytövuori-Apunen. Det var kul att Helena använde den “frysta” konflikten i Transnistria (som är en del av Moldavien) som exempel då jag hade den konflikten tillsammans med Tjetjenienkrigen som exempel i min disseration för min BA degree.

 

P1000710

Detta var min sista dag på ICCEES VIII World Congress i Stockholm då jag ska jobba imorgon och på lördag. Är lite besviken på konferensen över det faktum att Tjetjenien har knappt ens blivit nämnt. Hur kan Tjetjenien och det som pågår där inte vara aktuellt? Dessutom tycker jag att det har varit väldigt få som har tagit upp terroristdådet i Moskvas tunnelbana tidigare i år. Sammanfattningsvis så har konferensen varit väldigt givande då jag har fått träffa väldigt spännande människor och lyssnat på intressanta seminarier.

Intressant? Läs gärna Henrik Hallgren som också rapporterar från ICCEES 2010

ICCEES Mingel i Stockholms stadshus

P1000699

Kanske är det ett sammanträffande men samma dag som jag läser i aftonbladet och DN om nobelpristagare så spenderar jag kvällen i den blå hallen där nobelfesten hålls den 10 december varje år. Det var verkligen inspirerande att vara där, i Stockholms stadshus och se salen där nobelfesten hålls samtidigt som man själv går omkring med ett glas vin, god svensk mat och samtalar med intressanta människor som är experter inom sina områden.

Stockholm stad hade nämligen mottagning för deltagare vid ICCEES VIII World Congress och det var mycket trevligt. Jag träffade bland annat Prof. Anatol Lieven!

P1000687

I förmiddags gick jag på det fullsatta seminariet som handlade om “Friend, Foe or Neither? Stereotypes and enemy images in and about contemporary Russia”. I panelen satt John Russell (University of Bradford), Raymond Taras (Tulane University) och Bo Petersson (Lund Universitet). Hetast diskussionen gällde termen Russophobic.

Lunchade sedan med bland annat John Russell och Lena Jonson, vilket innebar diskussioner om frihet i Ryssland och världen.

Idag vill jag även rekommendera att du läser brännpunkt i SVD. Gorbatjov skulle ju ha talat vid öppningsceremonin i måndags men på grund av hälsan kunde han ej komma. Idag publiceras dock Gorbatjovs tankar som vi fick höra läsas upp i måndags på SVDs Brännpunkt. Läs gärna även Peter Harolds blogginlägg om Gorbatjov.

Sammanfattningsvis, en väldigt trevlig och lärorik dag. Ser fram emot morgondagen.

Intressant? Läs då det jag har skrivit tidigare denna vecka från ICCEES VIII World Congress som pågår just nu: Gorbatjov uteblev vid ICCEES VIII World Congress i Stockholm, Har vi cold eller chilled peace i denna värld? och inlägget Hur gör man research på ryska beslutshavares känslor?

Hur gör man research på ryska beslutshavares känslor?

Onsdag och seminarierna och diskussionerna pågår för fullt här i Stockholm och the ICCEES VIII World Congress. Efter att ha sett tre stumfilmer från Sovjet så var det dags för en paus, även om jag gärna hade gått på ett seminarium där Prof. Archie Brown skulle delta men min hjärna behöver en paus efter allt som har skett idag.

Jag är fortfarande förundrad att jag faktiskt lyckades komma hit till the Congress och dagens första seminarium i tid med tanke på att jag missade de två första tågen från Uppsala till Stockholm. Ändå hann jag ta plats i rummet och ta fram papper och penna innan panelen började presentera sina papper. Ibland gäller det verkligen att ha minutrarna och sekunderna på sin sida.

Hur som helst så är jag väldigt glad över att jag faktiskt klev upp så tidigt som jag gjorde för morgonens seminarium var oerhört intressant och fascinerande. Efter seminariet så har jag gått runt och diskuterat och analyserat seminariet med människor som var och inte var på seminariet. Det som presenterades i panelen var att känslor kan påverka beslutshavares beslut, och i panelen diskuterades särskilt beslut rörande utrikespolitik.

Jag undrar dock, efter att ha varit på seminariet, hur man egentligen, som resercher, kan ta reda på vilken påverkan känslor kan ha på ett lands ( i det här fallet Ryssland) hantering och beslut gällande utrikespolitik. Såvida man inte, som researcher, befinner sig i rummet där besluten tas så har jag svårt att förstå hur man kan läsa av känslorna på beslutshavarna från skriftliga handlingar? Detta är något som jag tycker att Toumas Forsberg (University of Tampere) inte redogjorde särskilt mycket av, då han diskuterade väldigt lite hur han har gått till metodiskt sätt i sin research där han har fått fram att känslan anger (ilska) påverkat beslutshavare. Tyvärr fick jag inte tag i hans papper på detta, men då jag fann ämnet väldigt intressant då vi diskuterade sådant här när jag läste conflict resolution så tror jag att jag ska maila honom och fråga om jag kan få en kopia. Kanske är det inte alls så svårt att göra research på känslor, vad vet jag egentligen? Jag har ju bara gjort research till uppsatser och dissertation till en BA, jag är långt ifrån erfaren när det gäller research.

Nej, nu ska jag dricka lite kaffe. Sedan ikväll så ska vi till Stockholm stads vackra stadshus för buffé och mingel. Uppdaterar senare ikväll och lägger då upp bilder från idag! =)

Har vi cold or chilled peace i denna värld?

Tidigare levde vi i kalla kriget. Idag har jag fått höra John Russell och Richard Sakwa diskutera att vi nog lever i något som de skulle definiera som Cold Peace, eller Chilled Peace.

P1000680

Idag började nämligen ICCEES VIII World Congress på allvar och första panelseminariet som jag gick på var “The chill peace: Western engagement with Russia after the global “war on terror”. De som satt i panelen var John Russell (University of Bradford), Richard Sakwa (University of Kent at Canterbury) och John Dunlop (Stanford University). Moderator var Bo Petersson (Lund universitet).

Det var mycket intressanta papper som presenterades och diskuterades. Trots att Sakwa efterfrågade det faktum att “we need a new vision of European unity” så avslutades det hela med lite mer positiva ord från Russell som menade att trots att vi har chilled peace, så finns det positiva tecken på att det blir varmare, och inte kallare. Ett sådant tecken är dialogen mellan Obama och Medvedev där det verkar finns ett genuint intresse för att identifiera varandras behov.

John Dunlop får ursäkta men jag tyckte det var mest spännande att höra Sakwa och Russell diskutera och presentera sina papper. Jag hade nämligen aldrig klarat mig så pass bra som jag gjorde i Russells klasser utan Sakwas böcker och artiklar, vilket jag sa till Sakwa när Russell presenterade mig för honom vid gårdagens mingel. Båda bara skrattade när de hörde det.

Vi har fått en bok som endast innehåller kongressens program för denna vecka. Boken är på 190 sidor så då kanske ni förstår att det tyvärr är alltför många seminarier som pågår samtidigt. Svårt att vara på två ställen samtidigt. Idag blev det endast två seminarier för min del (den andra var på temat Leadership change and elite succession under Putin and Medvedev) men imorgon blir det en heldag med massor av spännande seminarium..

=)

Intressant?

Läs gärna då mitt inlägg gällande gårdagens öppningsceremoni av ICCEES VIII World Congress som du hittar här.

Gorbatjov uteblev vid ICCEES VIII World congress i Stockholm

Igår var det dags att åka hem från Oxford efter en underbar reunion med några av mina kompisar från The Peace Studies Department at University of Bradford.

När jag gick omkring på Heathrow så sprang jag på en professor, Prof. John Russell, som jag hade i några kurser under min studietid. Av en händelse så var han inbokad på samma flygplan som jag till Stockholm OCH på samma rad i planet. Vilket sammanträffande! Han skulle, precis som jag, delta vid ICCEES VIII World Congress.

P1000674

Så var det dags. Klockan tre tidigare idag satt jag inne i aulan då det var dags för öppningsceremonin. Dock hade jag blivit informerad om att Gorbatjov inte kommer att delta då hans doktor har sagt åt honom att stanna hemma. Vid 79 års ålder bör man nog lyda sin doktor… Tråkigt var det dock för det är inte riktigt samma sak att få hans tal uppläst.

Prof. Archie Brown från University of Oxford gav, istället för Gorbatjov, en intressant föreläsning på temat “Gorbachev and Perestroika: A 25th Anniversary Perspective”.

P1000677

Föreläsningen följdes av en diskussion mellan Prof. Archie Brown, Pavel Palazjtjenko och Jack Matlov, USAs ambassadör i Moskva 1989-1991. Jag skulle gärna vilja att Matlov håller en föreläsning i framtiden, som jag kan gå på, där han pratar om sina erfarenheter som ambassadör i Moskva då han var riktigt underhållande i sina berättelser och redogörelser.

Sedan blev det mingel och god mat med typisk svenska rätter på tallriken. Fick möjlighet att träffa många intressanta personer och avslutade kvällen med ett glas vin tillsammans med bland annat Prof. John Russell och Olof Kleberg, som tidigare var chefredaktör på Västerbottens kuriren och skribent på DN. Mycket intressanta diskussioner fick avsluta den första dagen på ICCEES VII World Congress i Stockholm.

Läs gärna Birgit Schlyter som i Svd skriver om ICCEES VIII World Congress som äger rum i Stockholm.

Intressant? Läs då även Henrik Hallgrens blogginlägg, Andreas Johansson Heinö eller mitt tidigare inlägg ICCEES VIII World Congress bör innehålla intressanta diskussioner kring utvecklingen i Ryssland och blogginlägget Gorbatjov kommer till Stockholm.

Kommer vi att ha några politiker i framtiden?

Kommer vi att ha några politiker om 20-30 år? Varje gång kvällstidningarna fyller sina löpsedlar med information om politiker som de har grävt fram, så har jag ställt samma fråga. Kommer det verkligen finnas någon som vill arbeta och engagera sig politiskt i framtiden?

Vem kommer att vilja lägga ner tiden och engagemanget när man riskerar att få hela sitt liv utmålat i tidningarna? Självklart bör media granska våra politiker och självklart bör vi människor få veta ifall politikerna har begått brott under deras mandatperiod och när de är förtroendevalda. Däremot tycker jag att det är fel när media gräver fram nyheter om saker som en politiker har gjort i tonåren när personen kanske inte hade en tanke på att arbeta politiskt i framtiden.  Jag anser även att det är fel av skriva om personers privatliv innan man faktiskt kan bevisa att personen har begått ett brott.

Fortsätter media och även vi, för det är ju trots allt vi som köper kvällstidningarna, i samma takt – ja vem kommer då att vilja engagera sig politiskt i framtiden? Människor kommer att behöva bestämma sig redan i tonåren att man vill engagera sig politiskt i framtiden och därmed även se till så att man alltid är politisk korrekt i alla sammanhang, twitter, facebook, på sin blogg, när man skriver uppsatser i skolan och så vidare…… ifall någon journalist skulle bestämma sig för att gräva fram dina åsikter 40 år senare. För inte får man byta åsikt? Inte får man ta till sig ny kunskap och kanske göra en ny bedömning i en sakfråga?

Intressant är det även att läsa Niklas Ekdals funderingar kring Littorinskandalen och vårt politiska system, där han bland annat skriver:

”Utan att moralisera över vare sig kvällspressen eller Sven-Otto Littorin kan man dra en och annan slutsats av exemplet Per Albin. Vuxna människors privata och frivilliga relationer mår bäst av att vara privata, för skrapar man lite på ytan är bara de onormala normala. Politiken mår bäst av att utgå från sakfrågor.
Att publicera uppgifter om en ministers sexköp är rätt och riktigt eftersom det är ett brott, om man har bevis. Att skriva artikel efter artikel om en ministers uppslitande vårdnadstvist (Aftonbladet), eller hans ”sex-chatt med okända kvinnor” (Expressen), är det inte.”

Jag tror att det är viktigt att vi alla funderar över vem vi verkligen ska ta de politiska besluten. Någon som aldrig har gjort ett enda misstag och varit perfekt i hela sitt liv eller någon som lever ett normalt liv som innehåller misstag som man lär sig från?

Även Mary Jensen är inne på samma spår där hon på sin blogg skriver:

”Tonen mot offentliga personer blir allt hårdare. Inte minst mot politiker som vi betraktar som några högre stående varelser som vi har all rätt att skära i strimlor om de inte beter sig exakt som den Barbie och Kenbild vi vill ha av dem. De får inte förhäva sig, de får inte slösa med skattepengar, de får inte tro sig vara mer än vi andra – däremot ska de vara bättre än oss. Det hänger inte ihop. Det är omänskligt. Man kan undra när det blev så här?”

Idag är endast 3,3 procent av landets förtroendevalda i kommunfullmäktige mellan 18-25 år. Fler behövs ifall vi ska kunna ta över 40-talisternas politiska engagemang i framtiden. Men vem vill engagera sig politiskt i dagens klimat?

Läs gärna andra bloggares reflektioner kring detta: Ana Gina, Andrea s Froby, Marcus Grundén,

Inspireras av artikel om storytelling angående ickevåld

Använda Ickevåld? Använda våld?

Tyvärr så tror jag att vi använder oss av våld oftare än vad som egentligen hade behövts. Varför? Shelley Andersson har en intressant teori som man kan läsa på opendemocracy.net.

Hon skriver att ”Nonviolence is a value, a tool, and a force which ordinary people can and do use daily. The undocumented nature of much nonviolent action perpetrates the myth that it is ineffectual: it is our duty to tell the stories.”

Mer fascinerad blir jag längre ner i hennes artikel när hon diskuterar att människor lär sig använda våld men människor lär sig även att använda ickevåld.

Läs hela hennes artikel. Inspireras. Det är sådana här texter som jag menade i mitt tidigare inlägg, ”Med en massa skurkstater runt omkring oss så finns det mycket att göra”. För när man läser i SVD och DN om hur en ex-diktator har nu blivit president i Surinam, en person som är ökänd för att kränka fri- och mänskliga rättigheter, ja då kan man känna en hopplöshet. Det är då man ska ta fram artiklar som inspirerar, minnas givande ögonblick och låta engagemanget komma fram. Arbetet och engagemanget för fred och en värld där mänskliga rättigheter respekteras och följs måste fortsätta, även de dagar då inspirationen tryter.

Shelley Anderssons artikel hittar du här.

Intressant?

Sverige fortsätter med sin vapenexport

Jag har i tidigare inlägg skrivit hur jag är kritisk till den svenska vapenexporten. Idag kunde jag vid frukosten läsa i tidningen hur inte bara den svenska vapenexporten fortsätter, utan även ökar. Den svenska exporten av ”krigsmaterial för strid” har de senaste fem åren stigit med över 100 procent.

Detta är inte acceptabelt. Jag är även oerhört kritisk till att Sverige nu inrättar en försvarsexportmyndigheten, då denna myndighet sänder signaler om att Sverige vill och kommer fortsätta med denna vapenexport.

Intressant? Läs då SVDs artikel om hur vapenexporten ökar.
Läs även andra som skriver om vapenexport: Svenska Freds, Avrusta

Läs även mina tidigare inlägg: Avbryta avtal med diktaturer sänder fel signaler, Sluta sälja vapen till diktaturer, Agera nu- säg nej till svensk vapenexport

Med en massa skurkstater runt omkring oss så finns det mycket att göra

Om vi igår, söndag, skulle göra 67 minuters välgörenhetsjobb då det var Mandeladagen, så blir jag återigen påmind om att 67 minuter räcker nog inte. I helgen har man kunnat läsa Freedom Houses rapport över de värsta skurkstaterna i världen. Enligt rapporten så märks en global nedgång de senaste fyra åren trots demokratiska förbättringar i vissa länder.

Inte blir man på bättre humör när man läser att militärjuntan i Burma tänker fortsätta styra Burma med järnhand – oavsett hur det går i höstens val. Man tänker alltså blunda för valresultatet.

Sådan här läsning är inte rolig. Kan få en att känna en slags hopplöshet och kanske till och med uppgiven. Det är då man ska minnas alla de historier och ögonblick då man har känt en glädje i sitt engagemang. Det behöver inte vara mycket, kanske bara en artikel eller ett möte med en person som är tacksam över att människor engagerar sig i just den frågan. Denna glädje gör det så mycket lättare att fortsätta kämpa och engagera sig.

Så länge vi fortsätter att engagera oss för demokrati och mänskliga rättigheter, oavsett om det gäller i ditt kvarter eller på andra sidan jordklotet, så kommer vi ett steg närmare en bättre värld.

Intressant? Läs då SVDs artikel om skurkstaterna, DNs artikel om Burma och rapporten från Freedom House.
Andra som bloggar om skurkstater är  Motpol, Fredrik Segerfeldt, Iniskogen, Gunnar Hökmark,