Grattis till det finaste priset som man kan få!

Vill passa på att säga ett stort grattis till tre fantastiska kvinnor som igår fick ta emot det finaste priset som finns. Nobels fredspris. I år ges priset till tre kvinnor för deras fantastiska arbete. De delar priset för sin ickevåldskamp för kvinnors säkerhet och för att kvinnor ska få delta i fredsbyggande arbete jämställda med män.

Ett stort grattis till Ellen Johnson Sirleaf, Leymah Gbowee och Tawakkul Karman!

Läs gärna mitt blogginlägg från när det tillkännagavs att de fick priset här.
Mer om detta hittar du även på SVD, SR, The Guardian, Expressen

Annonser

Nobelpristagare på besök i Uppsala

Jag har spenderat lördagskvällen i den vackra universitetsaulan, då nobelpristagaren Shirin Ebadi var på besök i Uppsala och gav en föreläsning. Hon vann Nobels fredspris 2003 för sitt arbete med mänskliga rättigheter och kvinnors rättigheter.

Jag har lyssnat på Shirin tidigare, både i Bradford och i Los Angeles  (PeaceJam konferenser). Det var därför kul att hon hade ett annat fokus idag, där hon hela tiden länkade samman saker och ting till vad som pågår i Egypten, Tunisien och Libyen. Men hon pratade även om Iran och hur hon hoppades att människorna i de länder som nu söker demokrati, blickar mot Liberia och inte mot Iran. Iran som, enligt Ebadi, kan jämföras med Nordkorea när det gäller att kränka mänskliga rättigheter. För i Iran, är en kvinna bara värd hälften av en man.

Det är intressant att höra Shirin Ebadi prata. Samtidigt som det känns väldigt långt borta, i en helt annan värld. Men det är då som Shirin Ebadi berättar att vi idag lever i en global värld. Vad som sker på en plats påverkar andra delar av världen. Är man därför ignorant mot vad som försigår i ett land, ja då godkänner man i tysthet det som en diktator håller på med. Mycket kloka saker sas ikväll. Väldigt mycket var inspirerande. Dock saknade jag PeaceJam-andan, som nobelpristagarna har när de pratar vid PeaceJam konferenser. Den där andan att ”nu måste ni lyfta på rumpan och agera, engagera er!”.


Tre kvinnor får nobels fredspris 2011

Jag avundas inte den norska nobelkommitén som ska bestämma vem skulle få priset i år, nobels fredspris 2011. Även om jag själv hade velat att den ryska människorättsorganisationen The Memorial skulle få priset så finns det samtidgt tusentals andra människor och organisationer vars insatser för fred också borde uppmärksammas.

Och i år valde man att sätta fokus på tre kvinnor. Tre kvinnor som alla har bidragit enormt till att göra världen en bättre, fredligare och mer demokratisk plats. Årets nobelpris 2011 går till Ellen Johnson Sirleaf, Leymah Gbowee och Tawakkul Karman. Ni kan läsa mer om dem och deras bidrag till en fredligare värld på nobelpeaceprize.org, svt, dn, svd, bbc, aftonbladet,

Men det jag vill tillägga är att jag tycker det är bra att man uppmärksammar kvinnor som har kämpat för att göra världen en bättre plats. För få kvinnor har tilldelats nobels fredspris tidigare. Innan idag är det 12 kvinnor som har uppmärksammats och fått det ärofyllda priset. Idag blir det ytterligare 3 kvinnor. Som jag har bloggat om tidigare (läs här), så är kvinnor oerhört utsatta i konflikter. Idag används ofta kvinnor som ett vapen, genom våldtäkter. Vilket gör det ännu mer enastående när kvinnor vågar arbetar för fred och mänskliga rättigheter trots riskerna.


Bild på Ellen Johnson Sirleaf, Tawakkul Karman och Leymah Gbowee. Bild från DN.se

Under nobelveckan så uppmärksammas även situationen för förra årets pristagare

Det är nobelvecka, vilket märks för varje dag kan man läsa om vem som fått nobelpriset samt vem man tror kommer ropas upp dagen därpå. Jag väntar spänt på fredag. Den stora dagen, då jag anser att nobels fredspris är det finaste priset man kan vinna.

Vem jag tror vinner fredspristet 2011? Det kan ni läsa här, i blogginlägget som jag skrev för några dagar sedan.

Men på nobeltemat så är det glädjande att få läsa att förra årets nobelpristagare, Liu Xiaobo (läs mer om honom här), har tillfälligt fått lämna fängelset. Hur länge han får lämna fängelset, vet man inte riktigt. Liu Xiaobo dömdes 2009 till elva års fängelse för ”omstörtande verksamhet” efter att ha författat krav på politiska reformer och större fri- och rättigheter i Kina. Hans fru, har sedan Liu Xiabo tilldelades Nobels fredspris, suttit i husarrest. Visserligen hade jag hoppats att Liu Xiabo skulle släppts fri, så som en annan nobelpristagare Aung San Suu Kyi blivit tidigare i år, men att han tillfälligt blivit frisläppt ger i alla fall lite mer hopp. Det är dessutom oerhört glädjande att kunna se hur tidningar och organisationer runt om i världen, även ett år efter att Liu Xiabo tilldelades priset, fortsätter uppmärksamma pristagarens situation. För uppmärksammar man situationen för Liu Xiabo och hans fru, så sätter man även ljus på situationen generellt för de som kämpar för mänskliga rättigheter i Kina.

The Memorial nominerat till Nobels fredspris 2011

Om ungefär en vecka så får vi veta vem som blir tilldelad det finaste priset i världen, Nobels fredspris. Fredagen den 7 oktober blir det officielt. Jag håller tummarna, även i år, för att priset går till den ryska människorättsorganisationen The Memorial.

Även i år är organisationen tillsammans med organisationens grundare Svetlana Gannushkina nominerade till det ärofyllda priset. The Memorial var, vilket jag uppmärksammade här på bloggen, även förra året nominerade. 2004 var Memorial en av vinnarna till det så kallade alternativa Nobelpriset, the Right Livelihood Award för sitt arbete i att dokumentera övergrepp på mänskliga rättigheter i Ryssland och forna sovjetstater.

Vad gör The Memorial? Organisationen arbetar bland annat matt bevara och sprida information om Gulag och förtrycket i det forna Sovjet, i form av hemsidor, utställningar, dokument, dagböcker, brev och fotografier. Man hjälper också individer att finna dokument, gravar o.s.v. om politiskt dömda släktingar. Organisationen är också aktiv när det gäller dagens människorättsövergrepp, till exempel i Tjetjenien, vilket inte är särskilt populärt varken i Ryssland eller i Tjetjenien.

Historiken Jonathan Brent, i en intervju med SVD 2009, menar att om The Memorial får nobels fredspris, så kanske det inte gör så stor skillnad mer än att det skulle ge Memorial kraft att också föra den nya kamp som väntar, om vilka historieböcker som ska användas i skolundervisningen.

Fast jag tror att det gör skillnad. Det sänder trots allt en signal till Ryssland och andra regimer som gör det svårare för människorättsorganisationer att världens blickar är på dem. Att världen stöttar de människor och organisationer som kämpar för mänskliga rättigheter. Dessutom skulle det som sagt ge dessa människor som ibland tvingas offra sina liv på grund utav sitt arbete, (en av the Memorials medarbetare Natalja Estemirova mördades 2009) styrka av att få denna uppmärksamhet och uppskattning.

Hur mörk skulle världen egentligen vara utan dessa människorättskämpar?
Jag hoppas därför innerligt att Oslo och Nobelkommiteen väljer att ge Nobels fredspris 2011 till the Memorial.


Foto: REUTERS/Sergei Karpukhin

En kvinna som gjorde skillnad är död

2004 fick Wangari Maathai Nobels fredspris med motiveringen att ”Fred på jorden är beroende av att vi lyckas säkra livsmiljön. Maathai står längst fram i kampen för miljön, demokrati och kvinnors rättigheter”. Maathai grundade miljörörelsen Kenya’s Green Belt Movement. Hon arbetade för de mänskliga rättigheterna, särskilt för kvinnor och var också parlamentsledamot.

Organisationen som Maathai grundade har planterat omkring 45 miljoner träd i Kenya. BBCs krönikör skriver väldigt vackra men sanna ord om varför Wangari Maathais Nobels fredspris inte bara var baserat på miljörörelsen som hon grundade.

In other words, it’s not just planting trees – it’s the reasons why trees are planted, it’s the social side of how the tree-planting works, it’s the political work that goes alongside tree-planting, and it’s the vision that sees loss of forest as translating into loss of prospects for people down the track.

 

Idag är världen fattigare. En kvinna som gjorde skillnad förlorade idag kampen mot cancer.

Läs mer i DN, SVT, BBC, Nobelprisets hemsida,

50 år sedan Dag Hammarsköld dog

Det är grått och mulet idag i Uppsala. Passande, för idag är det 50 år sedan Dag Hammarsköld, som var FN:s generalsekreterare, dog i en flygkrasch under sitt arbete med att skapa en bättre värld. Hammarsköld var en diplomat som stod upp för FN stadgans ideal om fred och mänskliga rättigheter. Han tilldelades Nobels fredspris postumt 1961.

”Från generationer av krigare och ämbetsmän på min fars sida ärvde jag tron, att ingen tillvaro var mer meningsfull än den som ägnades åt osjälvisk tjänst åt sitt land – eller åt mänskligheten.”

– Ur radiotalet ”This I Believe” av Dag Hammarskjöld 1954 (Falkman 2005, s. 58).


Bild från Svenska FN-Förbundet som i övrigt uppmärksammar Dag Hammarsköld. Gå in på deras hemsida för att läsa mer om Hammarsköld, hur andra uppmärksammar hans insats och vad du kan göra.

Läs mer om Dag Hammarsköld på daghammarskold.se, DN, SVD

Förvånad över att Kina, Ryssland & Kuba inte vill fira Liu Xiaobo?

Jag har tidigare skrivit om hur Kina har hotat länder från att delta vid prisceremonin av Nobels fredspris i Oslo i december. Idag kan man i SVD och DN läsa vilka länder som nu väljer att avstå. Dessa länder är: Kina, Ryssland, Kazakstan, Kuba, Marocko och Irak. Jag är inte särskilt förvånad att dessa länder, speciellt Ryssland och Kuba,  inte vill fira och uppmärksamma människorättsaktivister som kämpar för yttrandefrihet.

Läs mina tidigare inlägg på samma ämne: Hur kan länder tveka till att vilja delta vid prisceremonin av Nobels fredspris?, Kasta brevet från Kina i papperskorgen!, och Agera för yttrandefrihet, agera för Liu Xiaobo

Hur kan länder tveka till att vilja delta vid prisceremonin av Nobels fredspris?

Kina har skickat ett brev  där man har hotat länder från att delta vid prisceremonin av Nobels fredspris i Oslo i december. Detta har jag tidigare skrivit om, då uppmanade jag länderna som har mottagit detta brev att kasta brevet i papperskorgen. Läs mer om det här.

Nu blir jag dock irriterad när jag läser att det finns länder som tvekar. Länder som fortfarande inte har svarat på inbjudan till Oslos rådhus den 10 december gällande huruvida de tänker delta när Liu Xiaobo får ta emot Nobels fredspris. Sorgligt nog får förmodligen inte Liu Xiaobo möjlighet att själv kunna ta emot priset. Jag förstår inte hur länder kan tveka till att delta vid firandet av att det faktiskt finns människor i världen som kämpar för frihet, yttrandefrihet, fred och mänskliga rättigheter. Om länder tvekar på grund utav brevet från Kina, ja då vill jag veta varför. Själv så anser jag att dessa länder ska kasta brevet omedelbart i papperskorgen, skriva under namninsamlingen för att frige Liu Xiaobo och gå på prisceremonin för att hylla inte bara Liu Xiaobo, utan även alla andra människorättskämpar runt om i världen.

Läs mina tidigare inlägg på samma tema: Kasta brevet från Kina i papperskorgen! och Agera för yttrandefrihet, agera för Liu Xiaobo.

Läs även SVD, DN, Aftonbladet, som uppmärksammar att flera länder tvekar till att delta vid prisceremonin.

Ett hopp har tänts för Aung San Suu Kyi

Ett hopp har tänts idag. Militärjuntan i Burma har nu gått  ut och sagt att på lördag ska Aung San Suu Kyi friges. 1991 vann hon Nobels fredspris men har spenderat tiden sedan dess till mesta dels i husarrest.

Nyligen hölls det val i Burma. Sist det skedde var över 20 år sedan. Även om det var positivt att ett val hölls, så var valet långt ifrån ett fritt val. Valobservatörer och utländska journalister fick inte finnas på plats. Det var i princip ingen valrörelse inför valet. Inga affischer och inga debatter. 500 dollar var man tvungen att betala vid registreringen ifall man ville kandidera, vilket motsvarar en årslön i Burma. Kandidater som ville hålla möten var först tvungen att föranmäla dessa och oftast så godkändes de inte.

Jag tycker det är positivt att riksdagsledamöter i Sverige vill att Sveriges linje mot en av världens hårdaste diktaturer ska vara ännu tydligare. Sverige borde arbeta mer aktivt för att föra fram Burma och andra diktaturer på EU och FNs politiska agenda. Jag är ännu mer övertygad om detta efter att ikväll ha lyssnat på Alexandra Åhlen från SILC. Människor som arbetar för demokrati i diktaturer måste kunna känna att de har världens stöd. Demokratirörelser i länder som styrs av diktaturer arbetar under väldigt svåra förutsättningar. Vi borde åtminstone stödja dessa människor genom att se till så att Sverige tydligt visar sitt stöd genom att försöka få omvärlden till att sätta press på världens diktaturer.

Ett hopp har tänts idag. Kanske friges Aung San Suu Kyi på lördag, kanske inte. Jag håller i alla fall tummarna. Jag hoppas även att framtida val i Burma innebär att människorna i Burma har möjlighet att delta i ett demokratiskt och fritt val.

Läs mer om frigivningen av Aung San Suu Kyi på DN, SVD, på bloggen Iniskogen och Robert Hårds blogg