Flapjacks, hummus and Yorkshire tea

Ibland får man sådana där infall då man bara känner saknad. Ikväll var en sådan kväll. Kom hem från jobbet, såg på tv om att Khaddafi är död, och kände bara ”var är mina kompisar från universitet?!?! Detta måste diskuteras!”

Saknar våra ständiga diskussioner kring allt som pågick i världen som vi hade på the Peace Studies Department. Jag saknar även alla samtal kring köksbordet med mina house mates, samtidigt som någon bakade något mumsigt.

Så om jag inte kan ta mig tillbaka till studentlivet, universitet och livet i England – ja då får jag ta dem till Uppsala! Därför gjorde jag hummus ikväll (Helens recept) och hade på en smörgås, Shauns traditionella brittiska flapjacks och drack Yorkshire te. Mys!

Annonser

Paul Rogers – Parent of field in Conflict Analysis and Resolution

Under tre år läste jag vid University of Bradfords Peace Studies Department. Jag hade turen att under mina studier ha möjlighet att ha prof. Paul Rogers som en av mina lärarare och föreläsare. Jag hade honom bland annat när jag läste kurserna Introduction to International Relations och International Terrorism. En av de mest intelligentaste och ödmjukaste lärare som jag någonsin haft.

Här är en intressant intervju med honom, gällande just studier i Conflict Resolution. Mycket intressant och bra! Extra kul att intervjun är inspelad i prof. Paul Rogers rum/kontor på Peace Studies Department. Jag känner igen inredningen… Ibland saknar jag mina studier vid University of Bradford och min tid i England lite extra mycket.

Sol, sommar och funderingar

Vattnet är alldeles stilla här i Oskarshamn. Solen skiner och det är mysigt att vara i sommarstugan. Det verkligen känns att det är sommar. Lite extra mysigt är det att brorsan sitter och spelar gitarr samtidigt som man hör hur en liten motorbåt åker förbi.

Väldigt mycket har hänt de senaste månaderna. Inspirationen till att hålla min mer politiska blogg igång, som du hittar här, försvann och har fortfarande inte kommit tillbaka. Ibland stannar liksom livet upp och man blir nästan tvungen att reflektera och fundera. Dock finns fortfarande glädjen kvar i att skriva av mig. Jag tycker om att skriva och att dela med mig av mina tankar till mina vänner och till dig som vill läsa. Kanske kan det som jag får uppleva hjälpa eller inspirera någon annan.

Solen skiner och denna sommar känns nästan fullbokad. Jag åker om mindre än en vecka till England för att jobba. Om lite mer än en månad åker jag tillbaka till England för att delta i en härlig  ”reunion” med mina Peace Studies kompisar från universitetstiden. Här, på denna blogg, tänker jag dela med mig av mina upplevelser, tankar och min vardag. Livet kanske stannar upp ibland men man måste ändå fortsätta leva.


Bild från igår när vi var ute med båten i Oskarshamns skärgård.

Nu är allting ordnat och klart!

Idag har jag varit och kopierat upp flygbladen som jag gjorde igår, så nu är allting fixat inför måndagens kampanj. Ska bli riktigt kul! Förhoppningsvis dyker många upp, och jag hoppas att kampanjen innebär att fler får upp ögonen för situationen i Belarus.

Eftermiddagen har spenderats ihop med min engelska kompis Kat från universitetstiden i England, som arbetar som volontär på the Corrymeela Community på nordirland. Hon gör verkligen sådant som vi fick läsa om och lära oss på universitet, häftigt!

Peace Studies News

Jag blev lite chockad när jag såg mig själv i tidningen the Peace Studies News, University of Bradfords tidning från the Peace Studies Department. Bild från i höstas när jag gick på flera seminarium på the ICCEES VIII World Congress i Stockholm (läs mer om det här) för att bland annat lyssna på den professor, prof. John Russell, som jag hade som handledare när jag skrev min uppsats när jag läste i Bradford.

Jag fick tidningen i samband med att prof. Russell skickade mig ett rekommendationsbrev som jag behöver till min MA ansökan. =)

Även om floden delar på sig så måste man hålla kursen

P1000656

För några veckor sedan var jag i Oxford för en reunion med några av mina kurskamrater från Peace Studies. Vart vi alla är idag, ett år efter vår examen, är väldigt olika. Hippie i Indien, en som arbetar för en välgörenhetsorganisation för människor med funktionshinder, en annan som håller på och blir revisor, och en fjärde – som startar upp en egen välgörenhetsorganisation.

Och så jag.

Helgen i Oxford var underbar på många sätt och vis, men framför allt påminde den mig om att “även om floden delar på sig, så måste man hålla kursen”.

Och det blir lättare att hålla kursen när också får folk visar uppskattning för ens engagemang. Vi gör det för sällan. Jag tror dock att vi måste göra det oftare, visa att vi uppskattar när någon engagerar sig. För så fort man får höra att någon har uppmärksammat ens engagemang så ökar viljan och motivationen till att fortsätta engagera sig, till att fortsätta hålla kursen.