Denna vecka så fokuserar tidningen Fokus på papperslösa människor. Människor som inte har några rättigheter men som samtidigt städar våra sjukhus, river ut våra kök och sköter disken på restauranger. Tidigare denna vecka fick jag återigen lyssna på Frida J Metso som fast hon inte skulle prata flyktingpolitik inte kunde låta bli och kom in på ämnet papperslösa. Alla borde få möjlighet till att lyssna på Frida för att få kunskap och insikt om hur situationen ser ut för tusentals människor i Sverige. Människor som inte har samma rättigheter som du och jag. Människor som inkluderas i vårt samhälle samtidigt som de lever utanför samhället.
Reportaget i tidningen Fokus beskriver vardagen för människor som är papperslösa i Sverige men den tar även upp tre utredningar gällande papperslösa som är klara eller som pågår just nu. En utredning handlar om vård för papperslösa och en annan handlar om hur papperslösa barn ska ha möjlighet att gå i skolan. Erik Ullenhag (FP), Integrationsminister, har redan sagt att han tycker att papperslösa ska få akut och nödvändig vård, vilket jag har skrivit om tidigare.
Jag vill uppmärksamma papperslösas situation i Sverige av den anledningen att vi i Sverige både blundar för deras tillvaro samtidigt som vi utnyttjar den. Förändring måste ske. I Fokus kan man läsa följande:
Hector Enrique – som mest arbetat i byggsvängen, men också städat, klippt gräs, lagt sten – får ofta sjuttio, åttio kronor i timman, i handen. Ibland sätts pengarna in på ett bankkonto som tillhör en kompis. Det är bra, bättre än han någonsin kan skrapa ihop där hemma. Han skickar tvåhundra, ibland trehundra dollar till sin tolvåriga dotter och treårige son, sina systrar. All världens remitteringar, det vill säga de summor som skickas till släkten i utvecklingsländerna, beräknas vara tre gånger så mycket som det samlade biståndet.
Problemet är att han ibland får betalt bara för halva tiden han arbetat. Problemet är att han ibland måste vänta länge innan pengarna kommer. Problemet är att ingenting veta från en dag till en annan, att alltid vara tillhands, på språng, och att samtidigt hålla sig undan, i dunklet. Problemet är sysslolösheten, alla dessa dagar när inget jobb finns att få. Problemet är när hjälm, handskar, munskydd, öronskydd saknas. Han säger det inte, men man kan väl gissa att det tär på en man, en människa, att inte kunna säga ifrån, dra en gräns, ta sin hatt och gå.
När vi träffade Hector Enrique första gången hade han sin fästmö med sig. De har träffats här i Sverige. De bor tillsammans i en etta de hyr i andra hand. Det är möjligt att det ibland också bor andra där. De har flyttat en hel del. Hon har varit här i fem år. Hon har klippt gräs, rensat rabatter, skottat snö. Nu städar hon. Hon berättade om de gånger hon inte fått betalt. Hon berättade om chefen som vägrade betala om han inte fick ligga med henne.
– Vad gjorde du?
– Jag gick därifrån.
Detta sker alltså i Sverige. Mänskliga rättigheter ska inte handla om medborgarskap utan vara just mänskliga.
Läs mer om papperslösas situation i FARRs debattartikel och läs gärna hela reportaget i Fokus!
Läs gärna mina tidigare blogginlägg om papperslösa: “Snart kan alla som är sjuka i Sverige få vård”, “Ge människor vård efter behov, inte utifrån medborgarskap”, “I Sverige gäller mänskliga rättigheter inte alla”, “Nu kan du agera! Visa idag att papperslösa ska ha rätt till vård” och “Papperslösa – människor som försöker skapa en bättre framtid”