Trots allt valfusk i Ryssland så finns det ändå lite hopp

Vardag igen och det känns nästan som att jag har vaknat ur en slags dröm. För resan till Ryssland, för att bevaka valet, känns fortfarande, två dagar senare, alldeles overklig. Min familj, mina kollegor och mina vänner vill höra mig berätta om själva valet och vad jag har sett. Men ju mer jag berättar, desto mer overkligt låter det. Ju mer jag pratar om allt valfusk som skedde, så låter det nästan som om det är påhittat – för karuseller, döda namn i röstlängder, 98 % valdeltagande i en region eller hur en ordförande för en vallokal nu riskerar fängelse efter att hon vägrat fuska – ja allt detta, låter som att det tillhör en annan värld. Det värsta är att detta är bara ett axplock av allt som skedde i söndags, vilket jag har bloggat om här på bloggen.

Trots allt valfusk, och trots att Putins parti Enade Ryssland vann valet (vilket inte kom som någon överraskning) så är det ändå inte det som jag vill berätta om efter mina dagar i St Petersburg. För det som jag tycker att svenska tidningar (som tex DN, UNT, SVD) i allmänhet har varit dåliga på är att förmedla det hopp och engagemang som faktiskt finns i Ryssland. Ja, ryssarna i stort verkar inte förmedla stor framtidsentusiasm men man får inte glömma bort alla de människor i Ryssland som faktiskt engagerar sig för fria och rättvisa val. Mitt i allt elände, så blev jag otroligt imponerad av att se dessa eldsjälar arbeta och som trots alla motgångar inte ger upp utan fortsätter att kämpa. Jag pratar om de politiskt aktiva som samlar in namnunderskrifter för att ens parti överhuvudtaget ska få delta i valet. Sedan måste de arrangera en valröresle samt organisera och utbilda människor som anmälar sig till att agera som valövervakare på valdagen. Jag pratar om de som engagerar sig i organisationen Golos, som trots hot mot sig själva och sin familj, fortsätter kämpa för att Ryssland ska få ha fria och rättvisa val. Jag pratar om alla journalister, som försöker skriva om sanningen, valfusket och som är extra noga med att få ner namnet på de som riskerar fängelse för att ha vågat säga nej till fusk bara för att kunna hjälpa dem. Och nu, efter valet, så går människor ut och demonstrerar mot valfusket, trots att de riskerar att gripas. Det ger en lite hopp, trots allt valfusk.

Att ha fått träffa dessa eldsjälar och engagerade människor ger mig trots allt lite mer hopp. Allt är inte grått och dystert i Ryssland. Även om allt valfusk i helgens val inte visade särskilt tecken på förändring, så tycker jag mig ändå ana en viss framväxt av människor som inte längre accepterar statens stora makt och förtryck av människors rättigheter. Det finns engagerade människor i Ryssland som kämpade tappert i helgen och som kommer att fortsätta kämpa. Viktigt nu att vi inte låter dessa människor få kämpa i mörker och tystnad.

Om du vill läsa fler analyser av experter angående helgens val så rekommenderar jag OpenDemocracy, Amanda Lövkvists blogg och Kalle Kniiviläs blogg.
Du får gärna tipsa om fler bra analyser!

Annonser

Var gömmer sig alla engagerade människor?

Har ikväll haft finbesök. Inte ofta som kompisen Bohm kommer förbi och dricker te, pratar orättvisor och engagemang. Bohm och jag slogs tillsammans mot soffpotatisar till elever, lärare och rektorer när vi satt i elevrådsstyrelsen på gymnasiet. Känns som att det var en evighet sedan man höll på med sånt…

Något som kom upp bland muffins och earl grey var just engagemang, eldsjälar och om det ideella engagemanget. Håller det på och dör ut? Måste folk titta på tv och spela dataspel varje kväll efter jobbet eller skolan istället för att engagera sig i någon organisation, förening eller sakfråga? Ibland undrar man om folk alltid prioriterar desperat housewifes, ensam mamma söker eller world of warcraft istället för att sitta i en styrelse, ta på sig något uppdrag, gå på möten eller hjälpa till med att sälja julgranar för att få ihop pengar till ett välgörande ändamål. För det tycks vara allt färre som engagerar sig. Som ger lite av sin tid till något större. Ideellt engagemang känns nästan som något ovanligt, när det borde vara en självklarhet.

Eller har vi fel? Kryllar världen och Sverige av engagerade människor? Som engagerar sig i sin bostadsförening, elevrådet, nattvandrarna, politiskt eller något annat som kräver ideellt engagemang och hjärta. I sådana fall: Var gömmer sig då alla dessa engagerade människor? Och om de gömmer sig, så borde man kanske fråga sig varför. Kanske måste vi ändra vårt synsätt. Att inte kräva eldsjälar som engagerar sig i föreningen varje ledig timme, utan välkomna de som bara har möjlighet att engagera sig några timmar i månaden. Det viktiga är trots allt att människor fortsätter engagera sig, och att fler upptäcker allt positivt som engagemang medför – inte bara för sig själv, utan även för andra.

Skriver om mötesfrihet och engagemang i Studentliberalen

Ikväll meddelade en kompis till mig att han gillade min artikel i Studentliberalen. Erm, say what?!?! Visste inte om att jag hade blivit publicerad, så det var en trevlig överraskning.Artikeln ”Mötesfrihet – ingen självklarhet” handlar framför allt om hur vi, som lever i ett demokratiskt land, inte får blunda och tiga när mänskliga rättigheter kränks i andra länder. Debattartikeln är inspirerad från min resa med SILC till St Petersburg i våras samt 31-rörelsen.

Btw, angående mänskliga rättigheter och Ryssland – så blev jag jätteglad när jag upptäckte att tv4-nyheterna uppmärksammar idag situationen för journalister i Ryssland! Fler borde göra det!


Snapshot från tidningen på en del av debattartikeln.
Bättre än inget alls…

I väntan på Lenins begravning

Idag var det första dagen på nya jobbet och det känns jättebra! Humöret fortsatte att vara på topp även när jag kom. På golvet i hallen låg nämligen ett stort och ganska tjockt kuvert och väntade på mig. YAY! Fick boken ”I väntan på Lenins begravning” skriven av Amanda Lövkvist i brevlådan idag! I boken skildrar Amanda Lövkvist unga aktivister i Ryssland som kämpar för vad de tror på, nämligen pluralism, frihet och ett demokratiskt Ryssland. Ska bli riktigt spännande att få läsa!

Läs mer om boken här.

Video från gårdagens solidaritetsmanifestation

Jag blir så glad och inspirerad när jag får höra och se hur andra människor engagerar sig för en bättre värld! Igår kunde jag tyvärr inte själv närvara i Stockholm vid solidaritsmanifestationen för demokratirörelsen i Belarus (läs mer om den här). Men man har lagt upp ett youtube-klipp från gårdagen och som jag vill dela med er, för att visa att engagemang kan vara enkelt men ack så värdefullt.

Idag ar varlden fattigare

Just nu kanns mina problem och min vardag har i Oxford inte sarskilt relevant. Det som skedde igar i Oslo och i Utøya ar fortfarande i mina tankar. I huvudet dyker det upp minnesbilder samtidigt som jag ryser av radsla for om det som skedde igar pa Utøya hade hant pa nagon av de utbildningar och arsmoten som jag tidigare har varit med och arrangerat for poltiskt engagerade ungdomar… Paniken. Radslan. Skracken. Allt ar sa himla hemskt.

2 dagar kvar har i Oxford.  Det kanns inte sarskilt viktigt langre. En stad dar det verkar vara valdigt fa som ar medvetna om vad som faktiskt har hant i Norge. Trots att de engelska tidningarna har rubriker pa forsta sidan fran gardagens tragedi och BBC nyheterna nastan enbart har handlat om Norge – sa ar det anda valdigt fa som jag har pratat med som har vetat om vad som har hant.

Vad vi borde tanka pa och vara medvetna om ar det faktum att varlden ar idag fattigare. Vi har vaknat upp till en varld med farre engagerade ungdomar. Och som jag alltid har sagt och alltid kommer att saga, varlden behover FLER engagerade manniskor, inte farre. Det ar en oerhort sorgsen dag idag.